Akinnaz Gandalf

Idag har jag faktiskt blivit väldigt imponerad av Gandalf. Han fick följa med till jobbet i Järbo som vanligt och skrivbordsgrannen tog med sig sin hund till jobbet idag också och Gandalf ville självklart fram för att hälsa. Men Nala var inte lika pigg på det, så jag fick säga åt honom att sätta sig ner och då gjorde han det. Imponerad redan där. Sedan satt han bara och tittade på henne där hon låg under Peters skrivbord, tills han tröttnade och började tugga på sitt ben istället.

Sedan fick jag faktiskt gå fram och tillbaka till kopiatorn utan att han svansade efter eller var fastlåst i skrivbordsbenet. Han låg och sov eller lekte för sig själv utan koppel på och stannade där när jag gick därifrån. Men han stack gärna fram huvudet och följde mig med blicken men låg ändå kvar inom "skrivbordsområdet".

Sedan fick jag även gå till fikarummet utan honom. Han låg kvar och sov och märkte inte att jag gick, vilket han verkligen inte brukar göra. Han brukar alltid hoppa upp på alla fyra just den gången man reser sig upp för att gå och äta. Men inte idag, så idag är jag lite mallig över honom. Får se om han sköter sig lika bra i Ockelbo ikväll också.

Han har även förbättrat skillsen på att "Vänta". Han får först sätta sig, sedan tar jag en godis och försöker sakta att placera den på golvet och sedan vill jag att han ska vänta ända tills jag har släppt godisen helt och den ligger framför honom och fortfarande vänta tills jag säger varsegod.
Än så länge kan han vänta någon sekund iaf, men nu väntar han ju iaf efter att jag faktiskt har släppt godisen och jag tycker att det är så kul att se att han blir bättre och får mer tålamod för varje dag. Fantastiskt!

- Gandalf sitter fint och studerar Nala bara istället för att rusa fram! Duktig kille!!

Varför kom en liten odräglig, dryg, vill-tugga-på-allt, men ändå helt underbar hundvalp hem till oss?

Jag har länge känt att jag har viljat haft en egen hund. En hund som jag kan få uppfostra på mitt eget sätt som jag helt enkelt bara kan ha kul med. Jag vill ha en liten fyrbent vän som viftar glatt på svansen när man kommer hem från en hård dag på jobbet. Som kommer och kryper upp i knäet på en när den vill ha godis eller som hjälper att väcka en när man har stängt av väckarklockan i sömnen.

Det kanske låter jätteklyschigt, som att det är det mest fantastiskaste och underbaraste som finns i världen att ha en hund. Men det är ju det, mer eller mindre iaf. Även om det har varit jobbigt nu i början så tror jag absolut att det är värt det i slutändan

Så varför blev det just Gandalf då?

Den största frågan från början var vilken ras ville vi ha?
Vi insåg ganska snart att vi hade väldigt delade åsikter om vad en intressant ras var för var och en av oss.
Jag har alltid viljat haft en Australien Shepherd, och måste erkänna att jag trodde att Johan bara skulle gå med på mitt val av hund med en gång. Men så blev det inte. För han tyckte att sådana hundar var fula, så en sådan kunde vi ju inte ha.
Så det var inte mer än rättvist att vi skulle välja rasen tillsammans, så vi började leta vidare.

Johans förslag var till störta del:
*Leonberger
*Grand Danios
*Rottweiler

Medan min lista var mer:
*Australian Shepherd
*Dalmation
*Border Collie

Så vi hade ju uppenbart ganska delade meningar.

Jag la ut en tråd på bukefalos där jag förklarade vår livssituation och frågade om Border Collie var en lämplig ras för oss eftersom vi äntligen hade lyckats kommit överrens om något. Men det var ingen av dem som svarade på tråden som tyckte det. Alla tyckte att vi skulle ha en pudel istället. Men jag ville inte ha en pudel, så efter en hel del google-sökningar på diverse saker hit och dit råkade jag halka in på rasen Pumi.
Vi både tyckte att egenskaperna, utseenedet och storleken tilltalade oss och vi trodde att den skulle kunna passa oss. Lättlärd, men arbetskrävande som är full av energi och som dessutom gärna använder huvudet.
Så jag tog kontakt med två stycken uppfödare av rasen och förklarade vår livssituation åter igen och båda uppfödarna trodde absolut att rasen skulle kunna passa oss.

Den ena uppfödaren hade en kull med valpar som var leveransklara på, ett för oss, jätte bra datum. Så när valparna var 5 veckor gamla fick vi hälsa på första gången. Redan då fastnade vi för valpen som den 23 Juli skulle bli våran egna Gandalf.

Och på den vägen är det sedan.

Framsteg sedan första dagen.

I början var han otroligt försiktig av sig. Vågade inte riktigt gå någonstans ute utan oss och ville inte hälsa på någon annan som kom hem till oss. Men efter ca en vecka släppte det rejält. Då insåg vi att han gick längre ifrån oss ute och han hade inge problem med att glatt vifta på svansen till våra vänner som kom hem till oss för att åskåda det lilla underverket. Men än så länge har vi honom mest lös när vi går ute, just för att han ska få inkallningsträningen, vilket verkligen måste förbättras, då han helst inte vill komma till oss när han har hittat något roligt att leka med.

Rumsrenligheten går det så där med. Dom första nätterna fick vi gå ut med honom en varsin gång på natten och sedan hela tiden ut och in under dagarna. Men efter några nätter gick vi bara ut en gång per natt, och numera går vi inte ut med honom alls på nätterna. Vissa nätter funkar det jättebra, medan andra går det lite sämre på. Men vi kämpar vidare och det blir ändå mindre kiss inne för varje vecka i alla fall tycker jag.

Sitt och ligg har vi även börjat träna. Sitt kan han nu nästan jättebra utan att man behöver använda godis över huvudet på honom. Men det går lite trögare med ligg.
Han har även fått lära sig att han ska sitta och vänta innan han får maten. Så vid varje tillfälle försöker vi få honom att sitta kvar någon sekund längre än föregående gång innan matskålen hamnar framför nosen på honom, och jag tycker att det går ganska bra. 

Han har även fått börja lära sig att han inte får springa förbi oss i skogen. Att han alltid ska hålla sig bakom oss när vi går i skogen, så att vi vet att han inte kommer att springa förbi oss okontrollerad om vi skulle möta någon eller något, och det är han faktiskt ganska duktig på. Han vet nog egentligen att han inte får springa förbi oss, så när vi hör att han kommer i fullfart så vänder vi oss om och sätter upp handen som ett stopp-tecken och säger vänta. Då brukar han antingen bara tvärstanna och sätta sig ner tills vi börjar gå igen, eller så viker han av ifrån vägen och hoppar in i någon buske i diket och leker med bladen. Men ibland så ignorar han oss båda och bara fortsätter springa på. Men då vänder vi på klacken och går åt andra hållet eller gömmer oss bakom någonting så att han märker att han blir lämnad ensam om han springer förbi oss. Så jag tycker att han gör ganska bra framsteg  på just det i alla fall.


Så vi ska träna vidare på de tidigare sakerna och sedan blir det till att gå vidare till att träna Tassen, Slalom eller Rulla runt eller något annat skoj. 
Jag försöker träna i korta stunder några gånger om dagen när han är uttråkad så att han får någonting att tänka på och jag tycker att han lär sig fort.

Nu får jag honom kanske att framstå som världens perfektaste valp som är super lättlärd och så, men riktigt så är det inte heller. Det finns ju alltid två sidor av historien.
Han har bland annat börjar demolerat soffan, genom med att tugga på stoppningen. Han har även tuggat lite på tapeten i sovrummet och har tuggat av min mobilladdare. Bland annat.

Men utan motstånd når man inte framgång heller. Så vi tar det med en nypa salt och försöker vara tydliga på vad som är rätt och fel bara, så hoppas jag att det ska gå bra för honom.


Första inlägget blev otroligt långt, men det var ju lite jag ville få med i det också. I senare inlägg blir det kanske lite mindre text och mer bilder eller liknande.