Jag kommer ihåg dig, Trassel
1kommentarer
Trassel var egentligen den vidrigaste hunden av alla. Han var så fruktansvärt jobbig, mest hela tiden! Men samtidigt var han den underbaraste.
Han hade inte haft det lätt innan han kom till oss, och därför kan man egentligen inte skylla hans beteende på honom. Får man aldrig lära sig skillnad på rätt och fel så är det otroligt svårt att lära sig det själv.
Vi hade äntligen kommit fram till att det var dags att skaffa hund! Men inga pengar fanns till en renrasig valp, så vi kollade lite blocket. En stort ruffs fanns på bild i en av annonserna. Han fanns i Järbo, så vi åkte upp och tittade på honom. Väl uppe i Järbo satt han fast i en kedja i garageporten och var helt insane! Men vi tänkte att han var väl bara glad över att det kom folk. Men han hoppade och tuggade och skällde osv. Men på något sätt var det väl endå lite charmigt.
Ett äldre par var det som hade honom, där mannen hade svårt att gå. Så det blev att kvinnan fick gå med honom. Men dom hade inte räknat med att han skulle bli så stor, så det blev väl några tiotal kilo för mycket för henne att vara ute och gå med. Kanske fanns det ingen kunskap hos dom om hur man uppfostrade en hund heller... Så han mådde väl egentligen inte så bra. Tovig i pälsen och alldelens för mycket engergi fanns det inom honom.
Egentligen så såg jag att han var kanske inte just den hunden som jag egentligen ville ha. Jag ville ju ha en lite mer uppfostrad hund kanske? Men samtidigt kändes det som att vi var tvungen att ta hand om honom. Han skulle iaf ha det bättre hos oss än hos dom. Så vi tog med honom hem på en gång.
1 år var han när vi tog hem honom. Det är otroligt mycket tid till uppfostran som har det hade gått miste på då..
Det var verkligen inte lätt med Trassel. Det gick inte att gå med honom i koppel, och det gick inte att han honom lös. Han satt mer eller mindre och skällde hela tiden. Hoppade och tuggade på varenda människa som kom in genom dörren. Men det värst av allt var att han var rädd för hästar. Så otroligt, otroligt rädd för hästar. Så fort han såg en häst sprang han så långt han kunde mot motsatt håll. Vilket var ett problem eftersom förra ägarna hade sagt att han älskade hästar...
Antingen så var dom fruktansvärt dåliga på att läsa hundens kroppsspråk, eller så hade något hänt mellan Trassel och en häst när inte dom har sett det.
Tanken med Trassel var ju att han skulle vara med mig ute i skogen med mig när jag red. Men då gick ju inte det. Det var ju tänkt att det mesta av hans motion skulle komma därifrån. Men då gick ju inte det och han var fortfarande helt galen. Mest hela tiden.
Det gick inte att borsta honom. Då blev han galen och fick panik. För man var ju tvungen att borsta honom, då han var en blandning mellan Briard och Collie. Vilket ledde till att han hade ganska lång päls, lite sträv så att det tovade ihop sig jätte lätt, men ändå inte särskilt tät päls.
Pälsen växte ju även i ansiktet på honom, men det gick nästan inte att klippa honom vid ögonen heller, inte heller bada honom, då han var livrädd för vatten. Och jag tror inte att det gick så bra att klippa klorna heller.
Inte åt han heller. Det kunde ibland gå upp till 2-3 dagar innan han ville äta, trots att han alltid hade maten framme.
Det gick inte heller att gå med honom om en annan hund gick framför eller bakom, för då var det bara den hunden som fanns i åtanke och när väl hunden försvann ur synhåll för Trassel hoppade han och bet den som gick med honom istället.
Det gick inte heller att lämna honom hemma särskilt bra. När man gick hemifrån ställde han sig i vardagsrummet och skällde och skrek. Så det bara sved i hjärtat. Man hade lust att hoppa av skolan bara för att kunna stanna hemma och inte höra det där skriket när man gick. Men som tur var vart han 100 gånger gladare iaf när man kom hem. Så då kändes det lite bättre!
Han låter ju som världens värsta hund verkligen, och delvis så var han det. Men han gjorde ju även små framsteg. Han lyckades att lära sig att gå hyffsat bra i kopplet (så länge det inte var någon annan hund som vi mötte) och han lärde sig mindre trick som sitt, ligg, rulla runt osv.
Och det var underbart att gå ut i skogen där man antog att ingen annan var och släppa lös honom. Han sprang som om han aldrig hade fått sprungit förut. Och man blev helt varm i själen av att se honom sådär.
Han var en jobbig hund! Han var bland dom värsta jag har träffat.
Men samtidigt var han en av dom bästa.
Så otroligt mycket personlighet och glädje som bubblade inom hans taniga kropp! Jag vet inte egentligen var det var som gjorde honom så speciell. Men bara av att titta på honom så blev jag glad!
Men en dag var han bara borta. Bara så där, utan förvarning. Och det gör fruktansvärt ont. Att jag inte kunde rädda honom. Men han var speciell.
Jag älskade världens värsta hund! <3
Han hade inte haft det lätt innan han kom till oss, och därför kan man egentligen inte skylla hans beteende på honom. Får man aldrig lära sig skillnad på rätt och fel så är det otroligt svårt att lära sig det själv.
Vi hade äntligen kommit fram till att det var dags att skaffa hund! Men inga pengar fanns till en renrasig valp, så vi kollade lite blocket. En stort ruffs fanns på bild i en av annonserna. Han fanns i Järbo, så vi åkte upp och tittade på honom. Väl uppe i Järbo satt han fast i en kedja i garageporten och var helt insane! Men vi tänkte att han var väl bara glad över att det kom folk. Men han hoppade och tuggade och skällde osv. Men på något sätt var det väl endå lite charmigt.
Ett äldre par var det som hade honom, där mannen hade svårt att gå. Så det blev att kvinnan fick gå med honom. Men dom hade inte räknat med att han skulle bli så stor, så det blev väl några tiotal kilo för mycket för henne att vara ute och gå med. Kanske fanns det ingen kunskap hos dom om hur man uppfostrade en hund heller... Så han mådde väl egentligen inte så bra. Tovig i pälsen och alldelens för mycket engergi fanns det inom honom.
Egentligen så såg jag att han var kanske inte just den hunden som jag egentligen ville ha. Jag ville ju ha en lite mer uppfostrad hund kanske? Men samtidigt kändes det som att vi var tvungen att ta hand om honom. Han skulle iaf ha det bättre hos oss än hos dom. Så vi tog med honom hem på en gång.
1 år var han när vi tog hem honom. Det är otroligt mycket tid till uppfostran som har det hade gått miste på då..
Det var verkligen inte lätt med Trassel. Det gick inte att gå med honom i koppel, och det gick inte att han honom lös. Han satt mer eller mindre och skällde hela tiden. Hoppade och tuggade på varenda människa som kom in genom dörren. Men det värst av allt var att han var rädd för hästar. Så otroligt, otroligt rädd för hästar. Så fort han såg en häst sprang han så långt han kunde mot motsatt håll. Vilket var ett problem eftersom förra ägarna hade sagt att han älskade hästar...
Antingen så var dom fruktansvärt dåliga på att läsa hundens kroppsspråk, eller så hade något hänt mellan Trassel och en häst när inte dom har sett det.
Tanken med Trassel var ju att han skulle vara med mig ute i skogen med mig när jag red. Men då gick ju inte det. Det var ju tänkt att det mesta av hans motion skulle komma därifrån. Men då gick ju inte det och han var fortfarande helt galen. Mest hela tiden.
Det gick inte att borsta honom. Då blev han galen och fick panik. För man var ju tvungen att borsta honom, då han var en blandning mellan Briard och Collie. Vilket ledde till att han hade ganska lång päls, lite sträv så att det tovade ihop sig jätte lätt, men ändå inte särskilt tät päls.
Pälsen växte ju även i ansiktet på honom, men det gick nästan inte att klippa honom vid ögonen heller, inte heller bada honom, då han var livrädd för vatten. Och jag tror inte att det gick så bra att klippa klorna heller.
Inte åt han heller. Det kunde ibland gå upp till 2-3 dagar innan han ville äta, trots att han alltid hade maten framme.
Det gick inte heller att gå med honom om en annan hund gick framför eller bakom, för då var det bara den hunden som fanns i åtanke och när väl hunden försvann ur synhåll för Trassel hoppade han och bet den som gick med honom istället.
Det gick inte heller att lämna honom hemma särskilt bra. När man gick hemifrån ställde han sig i vardagsrummet och skällde och skrek. Så det bara sved i hjärtat. Man hade lust att hoppa av skolan bara för att kunna stanna hemma och inte höra det där skriket när man gick. Men som tur var vart han 100 gånger gladare iaf när man kom hem. Så då kändes det lite bättre!
Han låter ju som världens värsta hund verkligen, och delvis så var han det. Men han gjorde ju även små framsteg. Han lyckades att lära sig att gå hyffsat bra i kopplet (så länge det inte var någon annan hund som vi mötte) och han lärde sig mindre trick som sitt, ligg, rulla runt osv.
Och det var underbart att gå ut i skogen där man antog att ingen annan var och släppa lös honom. Han sprang som om han aldrig hade fått sprungit förut. Och man blev helt varm i själen av att se honom sådär.
Han var en jobbig hund! Han var bland dom värsta jag har träffat.
Men samtidigt var han en av dom bästa.
Så otroligt mycket personlighet och glädje som bubblade inom hans taniga kropp! Jag vet inte egentligen var det var som gjorde honom så speciell. Men bara av att titta på honom så blev jag glad!
Men en dag var han bara borta. Bara så där, utan förvarning. Och det gör fruktansvärt ont. Att jag inte kunde rädda honom. Men han var speciell.
Jag älskade världens värsta hund! <3
1 kommentarer
Idah
12 Dec 2011 22:04
Trassel <3 När man pratade med honom och han vred på huvudet för att fösöka förstå vad vi sa! :) Så otroligt saknad! ;(
Kommentera