Året 2011
0kommentarer
Året 2011. Snart slut. En dag kvar. En dag kvar med att vara 19 år gammal. Om en dag blir det tillåtet för mig att handla sprit på systemet.
Har gått och funderat över hur man ska sammanfatta detta år. Det har väl gått sådär.
Vet inte vart man ska börja liksom. Det har hänt mycket tycker jag, samtidigt som det inte har hänt så mycket alls under vissa perioder.
Men dom största händelserna är väl iaf:
- Tagit studenten
- Fått ett "riktigt" jobb
- SKAFFAT GANDALF!
- Tagit BE-körkort
- Flyttat hemifrån på riktigt
Det har varit en hel del saker och händelser som hänt som har varit första-gångs-händelser.
Förutom ovanstående saker så har jag bl.a.
- Semestrat i Gbg och Malmö
- Varit i Tyskland och köpt alkohol
- Varit på Bröllop
- Varit på dop. (jag var ju på lillasysters och kusins dop, men det kommer jag inte ihåg något ifrån nästan)
- Varit på Väddö
- Påbörjat högskolekurs
- Hoppat av högskolekurs
- Gått på valpkurs
- Haft utställningspremiär
- Klättrat för första gången
- Skjutit pistol
Listan går nog att göra lång.
Detta år har haft otroligt många glada stunder, men tyvärr även väldigt många sorgliga stunder. Ibland undrar man ju hur man orkar.
Har blivit otroligt sårad och sviken av allt för många känns det som. Tyvärr. Det har blivit otroligt mycket gråt detta år, för både stora och små saker.
Även så har jag ju en hudsjukdom som heter Atopi. Vilket gör att jag kan få eksem lite här och där på kroppen. Speciellt i armveckan. Oftast så syns det inte så mycket. Det mest kliar och kan bli rött. Men det blir liksom inga vidriga eksem egentligen.
Men iaf, så har jag bara blivit sämre iaf i denna sjukdom. Det har spridit sig till ögonen, läppen, axlarna osv. Och ingen hjälp får jag på sjukhuset heller. Då läkaren bara påstår att det är så till och från - oftast upp till 25 års ålder. Så det kanske växer bort. Känns lite lamt att ha det som ursäkt som doktor. Så det tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Då det påverkar mig väldigt mycket eftersom det syns så pass bra.
Så det har jag ju varit lite deppig över, bl.a.
Men självklart har det även varit ett roligt och bra år.
Jag har ju Gandalf och Johan att dela mitt liv med och det glädjer mig. Dom båda två hjälper mig så otroligt mycket när jag är nere. Johan är stöttande och oftast förstående. Och Gandalf behöver jag bara titta på så blir jag varm i själen. Det går inte att vara ledsen om man bara tittar på honom.
Jag har upptäckt att utställningar faktiskt är ju riktigt spännande. Man är så himla nervös över något som man egentligen inte kan påverka så särskilt mycket. Visst kan man få hunden att stå och gå fint, men det spelar ju ingen roll hur bra den går eller står så är det ju ändå domaren som bestämmer slutresultatet hur bra man än gör ifrån sig.
Jag har även upptäckt att livet med hund inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Visst förstod jag att det skulle vara jobbigt och att det krävdes mycket tid och träning och allt annat. Men ju mer tiden går inser jag att man skulle nog ha läst på lite mer om hur man lär hunden vissa saker och så innan. Bara för att vara lite mer förberedd liksom. Men nu är det som det är och det är väl kanske därför jag är lite besviken över att vi inte har kommit längre med träningen än vad vi har.
Men det är som det är och nu måste jag bara försöka arbeta utefter de förutsättningar vi har.
Året med Rambo har varit ett riktigt skit år. 19 april blev han halt... och nu ska han tydligen vara bra. Duktig heest.. nä inte särskilt.
Vet inte om det är jag som ska ta på mig skulden. Det finns väl egentligen ingen annan att skylla på..
Men man blir ju bara less!
Så får se om han blir kvar i framtiden. Antagligen inte.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer om detta år.
Jag lär ju erkänna att sedan Maj har jag inte haft det lätt. Det har varit fruktansvärt jobbigt och tungt, men mer än så kan jag inte säga.
Tur att Gandalf kom in i mitt liv detta år iaf!
Sist men inte minst: Årets bästa låt, alla kategorier!
Those Dancing Days - Reaching Forward
Har gått och funderat över hur man ska sammanfatta detta år. Det har väl gått sådär.
Vet inte vart man ska börja liksom. Det har hänt mycket tycker jag, samtidigt som det inte har hänt så mycket alls under vissa perioder.
Men dom största händelserna är väl iaf:
- Tagit studenten
- Fått ett "riktigt" jobb
- SKAFFAT GANDALF!
- Tagit BE-körkort
- Flyttat hemifrån på riktigt
Det har varit en hel del saker och händelser som hänt som har varit första-gångs-händelser.
Förutom ovanstående saker så har jag bl.a.
- Semestrat i Gbg och Malmö
- Varit i Tyskland och köpt alkohol
- Varit på Bröllop
- Varit på dop. (jag var ju på lillasysters och kusins dop, men det kommer jag inte ihåg något ifrån nästan)
- Varit på Väddö
- Påbörjat högskolekurs
- Hoppat av högskolekurs
- Gått på valpkurs
- Haft utställningspremiär
- Klättrat för första gången
- Skjutit pistol
Listan går nog att göra lång.
Detta år har haft otroligt många glada stunder, men tyvärr även väldigt många sorgliga stunder. Ibland undrar man ju hur man orkar.
Har blivit otroligt sårad och sviken av allt för många känns det som. Tyvärr. Det har blivit otroligt mycket gråt detta år, för både stora och små saker.
Även så har jag ju en hudsjukdom som heter Atopi. Vilket gör att jag kan få eksem lite här och där på kroppen. Speciellt i armveckan. Oftast så syns det inte så mycket. Det mest kliar och kan bli rött. Men det blir liksom inga vidriga eksem egentligen.
Men iaf, så har jag bara blivit sämre iaf i denna sjukdom. Det har spridit sig till ögonen, läppen, axlarna osv. Och ingen hjälp får jag på sjukhuset heller. Då läkaren bara påstår att det är så till och från - oftast upp till 25 års ålder. Så det kanske växer bort. Känns lite lamt att ha det som ursäkt som doktor. Så det tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Då det påverkar mig väldigt mycket eftersom det syns så pass bra.
Så det har jag ju varit lite deppig över, bl.a.
Men självklart har det även varit ett roligt och bra år.
Jag har ju Gandalf och Johan att dela mitt liv med och det glädjer mig. Dom båda två hjälper mig så otroligt mycket när jag är nere. Johan är stöttande och oftast förstående. Och Gandalf behöver jag bara titta på så blir jag varm i själen. Det går inte att vara ledsen om man bara tittar på honom.
Jag har upptäckt att utställningar faktiskt är ju riktigt spännande. Man är så himla nervös över något som man egentligen inte kan påverka så särskilt mycket. Visst kan man få hunden att stå och gå fint, men det spelar ju ingen roll hur bra den går eller står så är det ju ändå domaren som bestämmer slutresultatet hur bra man än gör ifrån sig.
Jag har även upptäckt att livet med hund inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Visst förstod jag att det skulle vara jobbigt och att det krävdes mycket tid och träning och allt annat. Men ju mer tiden går inser jag att man skulle nog ha läst på lite mer om hur man lär hunden vissa saker och så innan. Bara för att vara lite mer förberedd liksom. Men nu är det som det är och det är väl kanske därför jag är lite besviken över att vi inte har kommit längre med träningen än vad vi har.
Men det är som det är och nu måste jag bara försöka arbeta utefter de förutsättningar vi har.
Året med Rambo har varit ett riktigt skit år. 19 april blev han halt... och nu ska han tydligen vara bra. Duktig heest.. nä inte särskilt.
Vet inte om det är jag som ska ta på mig skulden. Det finns väl egentligen ingen annan att skylla på..
Men man blir ju bara less!
Så får se om han blir kvar i framtiden. Antagligen inte.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer om detta år.
Jag lär ju erkänna att sedan Maj har jag inte haft det lätt. Det har varit fruktansvärt jobbigt och tungt, men mer än så kan jag inte säga.
Tur att Gandalf kom in i mitt liv detta år iaf!
Sist men inte minst: Årets bästa låt, alla kategorier!
Those Dancing Days - Reaching Forward
Kommentera